Gäster i valarnas rike

Vi visste att det fanns en risk att stöta på späckhuggare, så vi höll oss nära den spanska kusten, men vi såg dem inte komma, säger Pete. Ratten rörde sig kraftigt från höger till vänster, när dom ”krockade” med rodret. Besättningen stängde genast av alla elsystem, stängde av motorn, rullade in seglen och satte sig på däck. Alla råd dom hört var att hålla sig passiva tills valarna tröttnat.

Späckhuggarna cirklade långsamt runt båten i nästan två timmar, ibland så nära att besättningen nästan kunde röra dom. Hela tiden stötte späckhuggarna mot skrov, köl och roder. Det verkade som en evighet innan de äntligen lämnade oss ifred, sa Pete. När valarna hade försvunnit var rodret svårt skadat.

På ett sätt var det fantastiskt att vara så nära dessa magnifika, enorma och eleganta varelser. Men det var också skrämmande att veta att de skulle kunna orsaka allvarlig skada. Om rodret hade förstörts helt hade det blivit lite besvärligt. Som tur var hade vi en liten bit av rodret kvar, precis tillräckligt för att kunna styra, säger han.

Det var inte första gången Pete seglade en båt som attackerades av späckhuggare. Ett år tidigare nära A Coruña i det nordvästra hörnet av Spanien, var den Hallberg-Rassy 36 han levererade till Storbritannien ”rammad” av späckhuggare minst 15 gånger. Då tappade man rodret helt och fick bogseras in i hamn.

Dom brukade vara så fridfulla och det var alltid ett nöje att se dem från båten, men det har förändrats de senaste åren, säger Pete. Varför ger sig dessa valar på båtar? Hur utbrett är problemet och bör vi vara mer oroade över vår interaktion med marina djur?

Varför attackerar späckhuggare?

Under de senaste åren tycks incidenter med späckhuggare ha ökat i Atlanten utanför Spaniens och Portugals kuster. De flesta incidenterna inträffade mellan Gibraltarsundet och Cadizbukten, en migrationskorridor där populationer tillbringar sommaren med att äta fisk som blåfenad tonfisk och amma sina ungar.

Ryktena om attacker har spridit sig så snabbt, att man kan tro att haven är fulla av aggressiva däggdjur. I verkligheten är det tvärtom. Dessa "attacker" verkar vara resultatet av ett mycket litet antal djur vars beteende. Enligt det spanska miljöministeriet lever endast omkring 40 till 45 späckhuggare, som tillhör bara fem stabila sociala grupper, i denna region under sommaren. Isolerade från andra Atlantlevande populationer, kommer dom hit för att föda och amma sina ungar.

Doktor Ruth Esteban, en Cádiz-baserad marinbiolog som övervakar Spaniens späckhuggarbestånd sedan sex år, säger att det har rapporterats 53 incidenter längs den spanska kusten bara från juni till mitten av juli 2021. Hon tror dock att attackerna utförs bara av några av dessa familjegrupper och då är inte alla inblandade.

I den ena gruppen är alla unga, den andra gruppen är främst unga och till och med kalvar, även om det också finns en vuxen säger hon. Forskare är inte säkra på varför, men en teori är att ungarna helt enkelt leker och att roder som rör sig är extra tilltalande att leka med. Lekattackerna är spännande för ungarna eftersom kommer behöva använda dessa färdigheter för att jaga, så detta beteende blir allt vanligare och verkar utvecklas.

Förhållningstips

Officiellt råd är: stanna båten, ta ner seglen koppla ur autopiloten och stäng av motorn. Håll inte i ratten eftersom den kan svängas både kraftigt och plötsligt om en val simmar mot rodret. Undvik höga ljud och försök absolut inte att vidröra valarna när dom rör sig kring båten (men det kan bli fina bilder). 

Nu är risken för en attack statistiskt sett väldigt liten, då dessa 53 drabbade båtar endast är en bråkdel av de båtar som rör sig i området. Men om du seglar i de drabbade områdena, bör du definitivt vara beredd på dessa möten och gärna ha med material eller utrustning för en tillfällig reparation av rodret.

Ur ett djurlivsperspektiv bådar rapporter om späckhuggare gott. Särskilt valbestånden har drabbats av både laglig fångst och tjuvjakt under det senaste århundradet. Än idag anses däggdjuren utanför den spanska kusten vara så sällsynta att de flesta listas som hotade av de spanska myndigheterna.

Bilden av späckhuggaren som mördare dröjer sig ofta kvar hos äldre generationer, men yngre generationer seglare är förhoppningsvis medvetna om, att havet först och främst är djurens kungarike och att det är upp till oss att bete oss som artiga gäster. Detta kan också innebära att man undviker kontakt.

Möten med marina däggdjur finns naturligtvis inte bara vid den spanska kusten. Några av de största ”hotspotsen” är Azorerna och Kanarieöarna, Dominikanska republiken, Baja of California och Mexiko, Alaska, Norge och Nya Zeeland. Val- och delfinpopulationer kan också hittas längs Frankrikes och Portugals västkuster, samt längre norrut utanför västra Skottland och Irland. Sedan har vi glädjande nog även späckhuggare som så regelbundet besöker svenska Västkusten i jakt på makrill, att dom numera räknas som inhemska.

Att se dessa djur från båten är en ojämförlig upplevelse. Det finns riktlinjer på nätet om hur man skall bete sig vid möten, men hur som helst bör vi alltid hålla avstånd och aldrig jaga efter dom. Låt valarna och delfinerna bestämma vad som händer, håll en din kurs och minska hastigheten. Det rekommenderas att aldrig närma sig valar och delfiner frontalt, röra sig mellan- eller sprida dem, och att vara extra försiktig när du ser mödrar med ungar. När valar diar eller vilar bör de lämnas helt ifred.

Det säger sig kanske självt att trender inom sociala medier inte alltid bör efterliknas. Försök inte simma med eller röra vid valar eller delfiner. Inte bara för din säkerhet, utan även för djurens. Iaktta och njut, men förbli så osynlig som möjligt.

Ser man valar, delfiner eller tumlare i våra svenska vatten är det bra att rapportera detta på t ex http://www.valar.se/